ninna
Registreringsdatum: 04 mars 2008
Inlägg: 3
|
 Postat: 26122008 Rubrik: Till anhöriga eller vänner |
 |
|
Till dig som är en Anhörig eller vän:
Vanliga reaktioner från omgivningen: Innehåller olyckligtvis ofta någon typ av
Fördömande:
av kvinnans eget uppträdande.
Det är inte ovanligt att offret själv tar på sig skulden för våldtäkten!
Och omgivningens fördömande kan öka dessa känslor!
Fördömande och misstro från omgivningen handlar antagligen mer om psykologiskt försvar än om en ogenerös inställning.
Inställningen:Den bottnar delvis i en omedveten övertygelse om att den som handlar rätt undkommer olyckor
Detta blir:
Något som stärker vår egen känsla av säkerhet och kontroll.
Detta innebär:
Ytterligare en anledning är att man genom att lägga ansvaret på offret undslipper sitt eget ansvar att ingripa och hjälpa till.
Om brottsoffret under sin bearbetning genom faserna blir kränkande bemött eller behandlad kan det leda till
Så kallad sekundär viktimisering:
Detta innebär: För brottsoffret försätts än en gång i den utsatta position och känsla av att inte ha kontroll som brottsoffret upplevde vid brottet.
Blir brottsoffret utsatt för en ny traumatisk händelse eller läser eller på annat sätt tar del av att någon utsätts för det han eller hon upplevt kan det försvåra bearbetningen.
Även om en person lyckats omorientera sig och lämna brottet bakom sig kan händelser i omvärlden påminna och riva upp gamla sår.
Slängde ut en fråga igår:
På lite olika ställen på nätet och svaret på alla ställen var väl ungefär detsamma.
Frågan i sig löd:
"hej har en liten knepig fråga var med för några år sedan om en gruppvåldtäkt och pga detta drog alla mina vänner undrar om någon kanske har några tankar kring detta?
Och svaret för det mesta var:
Att folk inte kan förstå och hantera den krisen som uppstår efter en sådan sak.
Att dom inte riktigt vet vad dom ska säga och göra..
Mitt svar på min egna fråga och nu får man ju se att detta är väligt individuellt och jag svarar inte för någon annan än mig själv nu!!
Min åsikt här:
Är väl att de är väl då man behöver stöd mest och kunna vara sig själv för ens bara en sekund kunna skingra tankarna irfån de man varit med om är guld värt!!!!
Att dra sig undan nu är väl de VÄRSTA man kan göra som kompis och nog den allra fegaste vägen att gå.
De är väl lite som:
Att ser jag inte så finns de inte.
Det har aldrig hänt om jag stoppar ner huvet i sanden som en strutts.
Tycker att det är ganska fel att göra så!
För att personen:
I och där spelar sig ingen roll igenkligen om vad man har varit med om kan vara allt ifrån dödsfall i famlijen till deppritssion.
Man står där:
Med en massa tamkar virvrlande runt i huvet och vet inte riktigt hur man ska uttrycka sig,sin sorg saknad och förlust.
Att då späda på såren genom att ta den enkla vägen och" stoppa huvedet i sanden som struttsen"
Späder bara på känslorna av att man är ensam och gör det hela så mkt värre.
Lite som att sparka på den som ligger ner.
Vi som har varit på den sidan jag står nu kan nog hålla med mig i att ha en vän som lyssnar och stöttar och" Ger en liten spark därbak" Ibland enbart är posetivt för de bekräftar oss som egna individer.
Att vi också har känslor och rättigheter som ska repekteras.
Att man:
Inte enbart är en händelse eller sjukdom.
Utom att man fakstiskt är densamma nu som man var" innan" kanske med lite mer erfarenheter än innan men ändå densamma!
Försök finnas kvar:
Och kom alltid ihåg att personen på andra sidan är nog räddare för att folk inte ska fråga en något än folk som frågar en gång för mkt.
För att:
Den personen på andra sidan är ju också ganska ny på detta och vet ju inte heller hur saker ska hanteras.
Allt skulle vara så mkt enklare med" karta och kompass" men tyvärr finns de ju ingen sådan! För vi alla har olika sätt att ta sig geonom livets berg och dalbana!
Tänkvärt!
Man får väl tänka lite så att hur skulle jag vilja bli behandlad om jag själv satt i den sitsen? |
|
FAQ 
Sök 
Medlemslista 
Grupper
Bli medlem
Profil 
P.M. 
Logga in
